Kan dock inte påstå att jag tycker speciellt mycket bättre om Halloween. Ser mig runt i tunnelbanevagnen så gott det går, kan knappt röra mig eftersom jag står inklämd mellan en djävul och en vampyr. Djävulens eldgaffel sticker mig i ryggen. Härligt. Får syn på en yngre tjej som sitter tillsammans med ett gäng där alla verkar äldre, och fullare. Hennes polisuniform lämnar inte mycket åt fantasin och hon verkar stressad, biter sig frenetiskt i underläppen och ger mig intrycket av att hon inte riktigt kan slappna av. När tunnelbanan bromsar in vid Tekniska Högskolan och ljudnivån dämpas något hör jag henne yra om att hon borde ringa hem. Hennes vänner skrattar åt henne. Ringa hem? Varför då? Mamma gillar inte att hon är ute. Hånskratt. Sällskapet tycker att hon ska slappna av, de ska ju ha kul ikväll. Mamma kan hon ta hand om senare. Tunnelbanan bromsar in vid Stadion där jag ska gå av, djävulens eldgaffel avlägsnas från min rygg och jag skyndar iväg. Trots min ovilja mot Halloween så har även jag lyckats bli övertalad att gå ut ikväll.

Varför alltid denna hets och press kring minsta högtid? Nyår, valborg, midsommar, Halloween, jul och däremellan ett oändligt antal med födelsedagar som ska firas så mycket att det spårar på gränsen till det osmakliga. Förr brukade jag tro att det bara var en undanflykt för människor att festa, ta en paus från vardagen och lätta lite på trycket. Nu vet jag att det är precis tvärtom. Har man inte världens mest episka nyår någonsin, världens mest storslagna historia från midsommar ute i skärgården att berätta, så är man ingenting. Efter varenda större festliga högtid så ska man ha haft en upplevelse så stor att livet nu är helt förändrat. Man ska ha träffat nya, spännande människor, gärna gjort något helt galet och helst av allt vaknat upp på ett okänt ställe. Högtiderna som från början skulle lätta på trycket har nu fått den absolut motsatta innebörden. Man stressar så otroligt mycket över att ha den perfekta kvällen att man glömmer bort att slappna av och ha kul på riktigt. Ständigt jagad av tanken på att ha roligast av alla blir man bara besviken. Förväntningarna blir för höga helt enkelt, och när vännerna dagen efter frågar vad man gjorde så tvingas man nästan ljuga för att få kvällen att låta så pass spännande som den skulle ha varit.

På vägen hem samma natt springer jag faktiskt på den unga tjejen i polisuniform igen. Hon sitter ensam och väntar på tunnelbanan. Fingrar lite i kanten på busskortet. Fortfarande lika uppenbart nervös. Ljudet av snabba klackar bryter tystnaden och tjejen tittar upp. En äldre kvinna kommer springandes emot henne med ett argsint uttryck. Det tar mig inte många sekunder att förstå att det är hennes mamma. Bråket drar igång med full kraft. Tjejen gråter, säkert är det alkoholen som bidrar, och hennes mamma är rasande. Vet du vad klockan är, varför har du inte svarat och varför ser du ut som en prostituerad? Tjejen svarar knappt, hulkandes stirrar hon rätt ner i golvet och vågar inte möta sin mammas blick. Hennes mamma fortsätter skrika. "På min tid fick vi minsann aldrig gå ut och ha roligt!" Då, plötsligt, tittar tjejen upp. Hon slutar gråta och hon möter sin mammas blick helt lugnt. "Grattis, var glad för det, för nuförtiden så måste vi gå ut och ha roligt".