Varje dag, likadan. Jag har alltid lika svårt att fokusera när hon är nära. Jag snubblar ut från fotbollsplanen och börjar försöka pilla bort gruset från mitt högra knä. Varför skulle jag trilla? Precis framför henne dessutom. Frustration. Blodet rinner i en smal strimma längs med ena smalbenet, blandas med det smutsiga gruset och om man tittar riktigt nära så ser det nästan coolt ut. Jag känner mig dock allt annat än cool, vet min plats mycket väl. Jag sneglar upp från bänken vid sidan av planen, ser att spelet har fortsatt. Inga konstigheter. Solen ligger på min rygg, sådär härligt värmande som den bara är i slutet av våren, och skapar små pärlor av svett i min nacke. Hon står mitt på planen, i en likadan gräsligt självlysande väst som resten av sina lagkamrater, och verkar ganska ointresserad av spelet. Hon krokar fast en ljus hårslinga som varit på rymmen bakom ena örat, har satt upp håret i en hästsvans innan idrottslektionen och antagligen smörjt in sig med någon brun utan sol eftersom hennes ben har fått en brunare nyans sedan lektionen innan. Jag hatar mig själv för att jag märker sådant, för att jag noterar sådant som inte är min ensak. Det är ju Rickards ensak, som för övrigt har en enmansshow på planen just nu. Han dribblar, inte helt olikt en vessla, bort sina motståndare och skjuter rätt i krysset. Springer i triumf ett varv runt planen med armarna i luften, alla blickar på honom. Hennes också. Rickard är cool, och han vet om det.
      Jag haltar på vägen hem från skolan. Smärtan i knäet är värre än vad jag trodde, men jag biter ihop. Blir omkörd av Rickard och hans privata hov på deras mopeder. Hon sitter bakom Rickard, i världens fulaste hjälm såklart, men på henne ser det bara charmigt ut. Armarna hårt runt Rickards midja. Jag märker knappt vägdammet som yr runtomkring mig och skulle fått vem som helst att hosta. Jag är upptagen med smärtan i bröstet som sakta stegrar och hänsynslöst får alla andra känslor att domna. Frustration. Försöker släppa bilden av hennes armar runt honom, hennes armar är hennes armar och var de är någonstans ska jag inte bry mig om. Punkt. Ändå så sitter bilden kvar på näthinnan, fastetsad och fastnaglad.
     Begraver mig i mitt eget privata helvete så fort jag kommer hem, låser in mig på mitt rum och ligger raklång på sängen. Jag tänker på hennes leende, hennes skratt och jag lyckas till och med att framkalla hennes doft, precis som om hon låg här bredvid mig. Stirrar mig blind på hennes bild i skolkatalogen, längst fram i mitten sitter hon med benen i kors, tittar djupt in i kameran och smilgropen har bildat en liten krater i hennes vänstra kind. Perfektion. Hon ser så färgstark ut i jämförelse med alla andra, trots att bilden är svartvit. Bestämmer mig till slut för att uppbåda lite styrka och sluta tortera mig själv, sluta vara så självdestruktiv. Reser mig från sängen, öppnar ena fönstret och slår mig ner framför datorn. Doften av försommar blåser genast in och omfamnar hela rummet, ger ett löfte om någonting nytt. Jag loggar in på Facebook. Scrollar mig igenom alla statusuppdateringar på startsidan, konstiga klipp från YouTube som man förväntas skratta åt och folk som har delat peppande spellistor med musik från Spotify. Plötsligt ser jag någonting som fångar mitt intresse. Hjärtat stannar. Tiden stannar. Texten lyser mot mig från datorns skärm, står ut likt 3D från den vita bakgrunden. En timme sedan, hon är inte längre i ett förhållande med Rickard Borg. Kan det verkligen stämma? Är det inte bara en såkallad ”facerape”? Någon som har hackat sig in på hennes konto och ändrat massa saker som egentligen inte stämmer. Jag läser kommentarerna. Uppmuntrande ord från hennes närmaste vänner, folk som frågar och undrar, precis som jag. Inget svar från hennes del någonstans. Det måste vara en facerape. Eller? Ingenting annat är ju ändrat. Bara det lilla. Besöker Rickards profil, ser att även han står listad som singel. Ingen facerape alltså. Det är sant. Solen lyser in i rummet och skapar oregelbundna mönster i parkettgolvet. Jag betraktar dem fundersamt, och sedan plockar jag fram mobilen. Hjärtat slår dubbla slag, eller nej, det står still. Fingrarna känns nästan domnade när jag skriver sms:et: ”finns om du vill prata, puss”. Innan jag hinner ångra mig så har jag tryckt på ”sänd”. Sekunden senare inser jag vad jag har gjort. Jag skrev ”puss”. Frustration.
     Ligger halva kvällen och stirrar på telefonen. Väntar på ett svar, väntar på ett vad som helst. Hur kunde jag vara så dum att jag skrev ”puss”? Det skriver man till sina närmsta vänner, till sin partner, till sina föräldrar på sin höjd. Inte till någon i sin klass som man knappt pratat med, utan bara stirrat dumt på i två års tid. Letar efter alla tecken på att meddelandet inte ska ha gått fram, men likt förbannat så står det att det är levererat. Hon har alltså fått det. Panik. Funderar på om jag ska skicka ett till sms nu, skriva att det inte var jag som skickade det föregående. Velar fram och tillbaka, somnar till slut av psykisk utmattning. Vaknar mitt i natten av att jag, helt allvarligt, funderar på att ta en taxi hem till henne och förklara att jag inte menade någonting med det där meddelandet. Tvingar mig själv att försöka tänka lite mer rationellt, att somna om och ta tag i saken imorgon. Sover lätt och drömlöst ända tills solens första strålar letar sig in och värmer upp hela rummet. Värmen den ger känns nästan kvävande. Jag kan inte gå till skolan. Det går inte. I någon sorts dvala lyckas jag starta datorn och logga in på föräldrarnas konto till skolans hemsida, sjukanmäler mig och skyller på feber. Inte helt osant. Skakar gör jag ju i alla fall. Hur kunde jag skriva ”puss”? Jag hatar mig själv.
     Jag sover bort halva dagen, och vaknar efter lunch av magen som skriker. Den hatar mig tydligen också. Jag snubblar nerför trappan och blir snabbt påmind om mitt svullna knä. Lyckas rota fram något gammalt stödbandage i badrummet och virar det runt knäet så gott jag kan. Halt, lytt och bortgjord. Jag rensar kylskåpet på allt ätbart jag kan hitta, men tuggorna bara växer i munnen. Det smakar papp. Jag pressar ner några glas vatten i alla fall, bättre bukfylla än ingenting alls. Mår illa. Känner mig yr. Öppnar ytterdörren och får gåshud av vinden som sveper förbi, den känns inte alls lika värmande och full av hopp som igår. Stänger kraftfullt dörren igen, blir lite tillfredsställd av den höga smällen. Går in i vardagsrummet, ska precis slå på TV:n när jag tittar ut genom fönstret. Två barn som leker vid äppelträdet, så oskyldiga och glada. Bekymmerslösa. Blir stående en stund, betraktar hur ljuset tränger ner genom trädets lövverk och rätt ner på barnens hår. Om några månader kommer det att antagligen att vara helt solblekt. Tanken gör mig lite glad, att allt det här ljusa kan förändra någonting, att det har en sådan kraft. Jag struntar i TV:n och går istället upp på rummet, byter om och ska precis gå därifrån och bege mig ut i ljuset när jag ser att jag har fått ett sms. Hjärtat stannar. Tiden stannar.  Hon undrar varför jag inte var i skolan idag. Hon skrev ”puss”.