Det faktum att de sociala medierna har revolutionerat internet de senaste åren är ingen hemlighet, och när man tänker på sociala medier som Facebook, YouTube och MSN så förs tankarna automatiskt till ungdomar. Enligt Medierådets rapport från 2010 så använder 98% av ungdomar mellan 12 och 16 internet dagligen,  och så många som dryga 90% av alla unga svenska tjejer är Facebook-användare enligt en undersökning gjord av webbutvecklaren Simon Sundén.  Frågan man nu ställer sig, är om de sociala mediernas framgång enbart är av godo?
     Columbia University i USA hävdar att ungdomars maniska användande av sociala medier främjar konsumering av både alkohol och narkotika. Orsaken är helt enkelt att dessa mediers aktiva användare dagligen möts av bilder på andra ungdomar som är berusade eller drogpåverkade. Censuren är minimal, och varje medlem kan publicera nästan vilka bilder som helst på sig själv och sina vänner. En bild säger mer än tusen ord som man säger, och detta ordspråk får en grotesk bekräftelse i detta fall menar forskare. Under tonåren är det mycket som händer. Man ska hitta sin plats på många plan i livet, och sociala medier sätter oundvikligen en ännu större press på detta. Genom att själv lägga upp liknande bilder som sina vänner, posta liknande statusar och använda ett visst språk, så strävar ungdomar efter ständig bekräftelse. Man vill visa att man platsar, att man hör till och ens Facebook-profil återspeglar plötsligt hela ens identitet och sociala liv. Det har förvandlats till ett sätt att uttrycka sig och visa, eller kanske borde jag säga bevisa, vem man är.
      Varje helg blir hela Facebook’s förstasida bombad med bilder på berusade ungdomar, och under medföljer nästan alltid någon peppande text, vilken beskriver hur otroligt roligt allting är och hur fantastisk kvällen, eller natten om man ska vara noggrann, ska bli. Man måste bevisa att man har roligt för omvärlden och därmed att man duger. Mitt i all denna mentala hets kring att passa in, hitta en grupp att tillhöra och växa upp, så ändras även kroppen och psyket på många andra sätt. Det är vanligt att känslorna hamnar i obalans, och man ändrar synsätt på både sig själv och andra. Man har lättare att försätta sig själv i svåra situationer, eftersom man i och med denna obalans tappar en del av det rationella tankesättet, och därmed testar saker som alkohol, tobak och droger. Facebook och övriga sociala medier så som Twitter, YouTube och bloggar gör det inte heller lättare att stå emot frestelser som dessa. De bygger undermedvetet upp ett grupptryck som är svårt att stå emot. Alla andra gör det ju, då kan det ju inte vara något fel?
     Vännernas värderingar och normer blir ju allt viktigare i det sökande efter en egen identitet som sker i denna ålder. Man måste pröva sig fram, uppleva nya saker. Överläkaren Paula Liljeberg menar att man lägger grunden för en erfarenhetsbank som sedan spelar stor roll i vidareutvecklingen av vem man är, samt synen på sig själv och andra. Detta är egentligen ingenting man kan hindra. Det är någonting fullt naturligt och kräver att få ta sin tid, och alla går igenom denna process. Sedan kan man argumentera och tycka att sociala medier förvärrar processen genom att öka pressen ytterligare ett snäpp, men det kanske man måste överlämna åt föräldrarna? De kommer, så gott som aldrig, kunna hindra sina barn från att dras med i detta, för det finns överallt; i hemmet, i telefonen, i skolan och överallt runtomkring. Det är tillgängligt för alla. Deras barn kommer även att testa nya saker som de själva har förbjudit, så det är lika bra att vara förberedd på den dagen och sedan arbeta därifrån. I grund och botten så är det inte de sociala medierna som leder till ungas inblandning i narkotikabrott och alkoholism. Det är förhållandena i hemmet, bakgrunden därifrån och föräldrarnas inställning. Faktiskt.

Varje dag, likadan. Jag har alltid lika svårt att fokusera när hon är nära. Jag snubblar ut från fotbollsplanen och börjar försöka pilla bort gruset från mitt högra knä. Varför skulle jag trilla? Precis framför henne dessutom. Frustration. Blodet rinner i en smal strimma längs med ena smalbenet, blandas med det smutsiga gruset och om man tittar riktigt nära så ser det nästan coolt ut. Jag känner mig dock allt annat än cool, vet min plats mycket väl. Jag sneglar upp från bänken vid sidan av planen, ser att spelet har fortsatt. Inga konstigheter. Solen ligger på min rygg, sådär härligt värmande som den bara är i slutet av våren, och skapar små pärlor av svett i min nacke. Hon står mitt på planen, i en likadan gräsligt självlysande väst som resten av sina lagkamrater, och verkar ganska ointresserad av spelet. Hon krokar fast en ljus hårslinga som varit på rymmen bakom ena örat, har satt upp håret i en hästsvans innan idrottslektionen och antagligen smörjt in sig med någon brun utan sol eftersom hennes ben har fått en brunare nyans sedan lektionen innan. Jag hatar mig själv för att jag märker sådant, för att jag noterar sådant som inte är min ensak. Det är ju Rickards ensak, som för övrigt har en enmansshow på planen just nu. Han dribblar, inte helt olikt en vessla, bort sina motståndare och skjuter rätt i krysset. Springer i triumf ett varv runt planen med armarna i luften, alla blickar på honom. Hennes också. Rickard är cool, och han vet om det.
      Jag haltar på vägen hem från skolan. Smärtan i knäet är värre än vad jag trodde, men jag biter ihop. Blir omkörd av Rickard och hans privata hov på deras mopeder. Hon sitter bakom Rickard, i världens fulaste hjälm såklart, men på henne ser det bara charmigt ut. Armarna hårt runt Rickards midja. Jag märker knappt vägdammet som yr runtomkring mig och skulle fått vem som helst att hosta. Jag är upptagen med smärtan i bröstet som sakta stegrar och hänsynslöst får alla andra känslor att domna. Frustration. Försöker släppa bilden av hennes armar runt honom, hennes armar är hennes armar och var de är någonstans ska jag inte bry mig om. Punkt. Ändå så sitter bilden kvar på näthinnan, fastetsad och fastnaglad.
     Begraver mig i mitt eget privata helvete så fort jag kommer hem, låser in mig på mitt rum och ligger raklång på sängen. Jag tänker på hennes leende, hennes skratt och jag lyckas till och med att framkalla hennes doft, precis som om hon låg här bredvid mig. Stirrar mig blind på hennes bild i skolkatalogen, längst fram i mitten sitter hon med benen i kors, tittar djupt in i kameran och smilgropen har bildat en liten krater i hennes vänstra kind. Perfektion. Hon ser så färgstark ut i jämförelse med alla andra, trots att bilden är svartvit. Bestämmer mig till slut för att uppbåda lite styrka och sluta tortera mig själv, sluta vara så självdestruktiv. Reser mig från sängen, öppnar ena fönstret och slår mig ner framför datorn. Doften av försommar blåser genast in och omfamnar hela rummet, ger ett löfte om någonting nytt. Jag loggar in på Facebook. Scrollar mig igenom alla statusuppdateringar på startsidan, konstiga klipp från YouTube som man förväntas skratta åt och folk som har delat peppande spellistor med musik från Spotify. Plötsligt ser jag någonting som fångar mitt intresse. Hjärtat stannar. Tiden stannar. Texten lyser mot mig från datorns skärm, står ut likt 3D från den vita bakgrunden. En timme sedan, hon är inte längre i ett förhållande med Rickard Borg. Kan det verkligen stämma? Är det inte bara en såkallad ”facerape”? Någon som har hackat sig in på hennes konto och ändrat massa saker som egentligen inte stämmer. Jag läser kommentarerna. Uppmuntrande ord från hennes närmaste vänner, folk som frågar och undrar, precis som jag. Inget svar från hennes del någonstans. Det måste vara en facerape. Eller? Ingenting annat är ju ändrat. Bara det lilla. Besöker Rickards profil, ser att även han står listad som singel. Ingen facerape alltså. Det är sant. Solen lyser in i rummet och skapar oregelbundna mönster i parkettgolvet. Jag betraktar dem fundersamt, och sedan plockar jag fram mobilen. Hjärtat slår dubbla slag, eller nej, det står still. Fingrarna känns nästan domnade när jag skriver sms:et: ”finns om du vill prata, puss”. Innan jag hinner ångra mig så har jag tryckt på ”sänd”. Sekunden senare inser jag vad jag har gjort. Jag skrev ”puss”. Frustration.
     Ligger halva kvällen och stirrar på telefonen. Väntar på ett svar, väntar på ett vad som helst. Hur kunde jag vara så dum att jag skrev ”puss”? Det skriver man till sina närmsta vänner, till sin partner, till sina föräldrar på sin höjd. Inte till någon i sin klass som man knappt pratat med, utan bara stirrat dumt på i två års tid. Letar efter alla tecken på att meddelandet inte ska ha gått fram, men likt förbannat så står det att det är levererat. Hon har alltså fått det. Panik. Funderar på om jag ska skicka ett till sms nu, skriva att det inte var jag som skickade det föregående. Velar fram och tillbaka, somnar till slut av psykisk utmattning. Vaknar mitt i natten av att jag, helt allvarligt, funderar på att ta en taxi hem till henne och förklara att jag inte menade någonting med det där meddelandet. Tvingar mig själv att försöka tänka lite mer rationellt, att somna om och ta tag i saken imorgon. Sover lätt och drömlöst ända tills solens första strålar letar sig in och värmer upp hela rummet. Värmen den ger känns nästan kvävande. Jag kan inte gå till skolan. Det går inte. I någon sorts dvala lyckas jag starta datorn och logga in på föräldrarnas konto till skolans hemsida, sjukanmäler mig och skyller på feber. Inte helt osant. Skakar gör jag ju i alla fall. Hur kunde jag skriva ”puss”? Jag hatar mig själv.
     Jag sover bort halva dagen, och vaknar efter lunch av magen som skriker. Den hatar mig tydligen också. Jag snubblar nerför trappan och blir snabbt påmind om mitt svullna knä. Lyckas rota fram något gammalt stödbandage i badrummet och virar det runt knäet så gott jag kan. Halt, lytt och bortgjord. Jag rensar kylskåpet på allt ätbart jag kan hitta, men tuggorna bara växer i munnen. Det smakar papp. Jag pressar ner några glas vatten i alla fall, bättre bukfylla än ingenting alls. Mår illa. Känner mig yr. Öppnar ytterdörren och får gåshud av vinden som sveper förbi, den känns inte alls lika värmande och full av hopp som igår. Stänger kraftfullt dörren igen, blir lite tillfredsställd av den höga smällen. Går in i vardagsrummet, ska precis slå på TV:n när jag tittar ut genom fönstret. Två barn som leker vid äppelträdet, så oskyldiga och glada. Bekymmerslösa. Blir stående en stund, betraktar hur ljuset tränger ner genom trädets lövverk och rätt ner på barnens hår. Om några månader kommer det att antagligen att vara helt solblekt. Tanken gör mig lite glad, att allt det här ljusa kan förändra någonting, att det har en sådan kraft. Jag struntar i TV:n och går istället upp på rummet, byter om och ska precis gå därifrån och bege mig ut i ljuset när jag ser att jag har fått ett sms. Hjärtat stannar. Tiden stannar.  Hon undrar varför jag inte var i skolan idag. Hon skrev ”puss”.